Thea

När jag åkte hem från Halmstad så fick jag extremt mycket tid att tänka, något som jag den senaste tiden försökt undvika till varje pris. Med Kent's nya album Röd i öronen så började jag sakna. Sakna personer, sakna saker. Sakna allt det där gamla som förut var så självklart. Slutade med att jag satt där och tyst för mig själv rabblade upp allt och alla som jag saknar och varför jag saknar just den/det. Vissa människor har lämnat mera spår hos mig, även om vi knappt träffats. Vissa kanske jag träffat typ. 5 dagar, andra flera år. Men ändå så är det olika. Jag hatar förändringar, jag hatar att själv förändras - vilket jag verkligen gjort den senaste tiden. Jag märker ju själv hur jag undviker att tänka på det gamla, sånt som gör ont att tänka på. Men varför? Jo, för att det gör ont. Men det gör ännu ondare att inte tänka på något i nåt år och sen plötsligt komma ihåg det bara för att man hör en låt eller se ett teveprogram. Varför väljer jag det som gör mest ont? Varför orkar jag inte med? Trodde inte att jag var så feg.

Har alltid sett mig som en ganska ärlig person, men det visade sig att jag ljög för mig själv hela tiden.
iRONiC, huh?

När jag tänker tillbaka på det där, när jag började tänka. Känns numera som ett ögonblicks svaghet. Men jag vet att det var viktigare än så, men snälla, låt mig leka dum och inte förstå vad jag förstår.