Thea

Jag var dum nog att tro på det, fan också. Evelin är här och jag håller på att börja gråta. Det här är fan inte ens lite roligt. Håller på att få panik.

Dagarna går långsamt som fan, jag saknar Evelin fast jag träffar henne närstan varje dag, allt känns skit, jag orkar inte tänka på det som varit, eller något över huvud taget. Är hos Edvin nu, och han är anonym. ):
Han vill att jag slutar blogga, men han har ingen jävla aning om vad som har hänt, hur jag mår, hur allt blir, hur allt känns. Jag orkar inte. Inte mer.


Hm. Ja, ungefär så.  

Hon är rädd för döden. Hon ville bli gammal och se mig få barn och kanske mina barn få barn. Det sa hon. Nu blir det inte så.

Cancer kan dö. Det är så jävla onödigt, och om det inte vore för cancer så skulle hon leva ett långt lyckligt liv. Cancer kan ta sig, jag vill inte ha med det att göra.
Jävla obotliga cancer som tar hennes liv utan att jag kan göra någonting. Nu får jag bara ännu mer panik. Det känns som om jag inte kommer att leva igen.

Hur fan kan man vara så onödig? Det är så jävla hemskt.
Hon är rädd. Hurfan kan man tvinga någon som är rädd för att dö att dö?